Under de senaste åren har jag stött på eller rättare sagt lagt märke till ett återkommande fenomen inom svensk idrott. Vi (ledare/tränare) har oerhört svårt att definiera vad dagens träning ska ge för syfte, det är inte ovanligt att man hör ”idag tränar vi sprintsnabbhet” och sen genomför man träningspasset för att 1,5 timmar senare vara klar!

Under den perioden har man hunnit med både intervaller, lite motståndslöpning samt ett par frivändningar.
Någonstans på vägen har vi tappat tråden av vad vi ville åstadkomma just den dagen, skilj på sprintsnabbhet och sprintuthållighet.

Ett exempel, spring följande intervall 4 *60 m (100% effekt) med 4 minuters vila mellan loppen och ta tid på varje lopp. Jag kan nästan garantera att ditt snabbaste lopp var lopp 1 eller 2 för att sen uppleva svagare tider lopp 3 och 4.

Det du nu har upplevt är ett sprintsnabbhetspass dvs. max effekt under en kort tidsintervall för att uppnå toppen av din för stunden tillgängliga kapacitet. Syfte: "Förklara" för kroppen hur snabb den är just nu. Total arbetstid 16 minuter! Du kan nu gå hem och vara nöjd med dagen.

Om passet innehåller upprepande intervaller eller en följdaktivitet så har vi genast gett oss in uthållighetsträning och träningen får en helt annan innebörd för din adept.
Var tydlig med att förmedla till din adept/grupp om vilken period de befinner sig och vad syftet med dagens pass är. Det kan också vara viktigt att förmedla vilket fysiskt status de ska befinna sig när väl passet är över. dvs. ska det vara flås, hög puls och känsla av utmattning eller är det okej att känna sig pigg och fräsch efter passet!?

Våga hålla ner träningstiden, våga utnyttja existerande fysisk förmåga hellre än att hela tiden försöka ändra den samma.

Våga bryta mönster om vad som i allmänhet är den kända vägen till snabbhet.

Kom ihåg, all träning över 9 minuter är uthållighet!